Johan Fleming. Mathilda.
JOHAN FLEMING.
Jag aldrig vetat förr än denna morgon Hvad vår vill säga. Hittills tycktes mig, Att våren var ett vinterns svaga barn, Som lemnats efter blott till hälften vaknadt, Då modren flydde uti hast sin kos För att sin nöd på Lapplands fjällar gömma. Nu först jag fått Ditt klara öga se, O Vår, naturens son till brudgum mogen. Jag tycker blommor dofta, väfda in Uti Din snödrägt, som från skuldran sjunker, Och diamanter blixtra utaf lif, När solens gyllne fingrar med dem leka. När stjerna efter stjerna smälter bort Bak rosigt förlåt uppå himlens fäste, Och varma fläktar, hvilkas glöd dem löste, Fly ned till jorden, båda vårens ankomst; Då möts på halfva vägen dessas anda Af andar stigande från haf och jord. De gjutas i hvarann, som tvenne själars Uti den kärleksvarma kyssens famntag.
MATHILDA.
Ej vårens anda och ej kärlekens Har likväl makt att jaga hvarje töcken Från själens himmel eller från naturens.
JOHAN FLEMING.
Jag tror du älskar mig, och derför tyckes Din töckenlära icke sakna sanning.
Räcker åt Mathilda en blomsterbukett, hvilken han dolt på sitt bröst.
Se der likväl en talisman, hvarmed Jag fläktar lätta skyn ifrån Din panna, Som vårens vind från fästets klarhet molnet. Se dessa första kyssar, plockade Åt dig, från vårens egna unga läppar.
MATHILDA mildt leende.