Det kan förlåtas än, blott mig du lofvar, Att ej från andra läppar plocka annat.
JOHAN FLEMING.
Befall mig dö af hunger, och du lyds. Men den befallningen jag ej kan lyda.
MATHILDA, med låtsadt missnöje.
Då i en sådan småsak ej min vilja Är lag, jag intet mera har att bjuda.
JOHAN FLEMING.
För mig den dock är större än mitt lif, Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf. Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes Ännu en enda gång. Låt värman af Din kyss sig gjuta på den arma blomman, Som, bruten, rönt för litet solens värma.
Pekar på en viss blomma.
MATHILDA.
Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek. O! om din kärlek skulle en gång — — Nej! Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare Från drömmens mörker, än på ljusa dagen! En kärlek såsom min i brutna blomman Ej frukta bör en bild utaf sitt öde.