Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.
JOHAN FLEMING.
Nu först den helgad käns till vårens tolk. Den ånga, som utur dess hjerta doftar, Är vårens anda nu i högre mening. Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs? De smultit, vigts till ett, och bättre lott Jag ej begär än att berusad dricka Min lefnad all af denna etherdryck.
MATHILDA, med djupt allvar.
Men jag begärer mera af min Johan.
JOHAN FLEMING, förvånad.
Mathilda?
MATHILDA.
Ljuflig är för mig din kärlek Som hoppet för min själ, som soln för ögat, Och ej för mig begäres det, jag fordrar. Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor Omslutas af ett band, sä lent, men — vekt
Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet.