Som detta här. Dock denna tid, så hård, Som jernet, kräfver andra band, än dem, Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas. Jag vill, att du ej blott skall älska kunna, Men äfven våga — hata som en man.
JOHAN FLEMING.
Allgode Gud, hur skall jag det förstå!
MATHILDA.
O! Kasta blicken på ditt fosterland, Ej blott med kärlekens, men mannens öga. Väl lyser vårsoln uppe på dess fäste Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet, När nattens skeppsbrott gömts af jemnad yta; Men vidt kring landets dal och höjd dock jaga Likt rofdjur vild förstöring, mord och brand. Kan jag väl tro ditt hjerta slå för mig, Som blott en spillra är midt bland ruiner Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta Ej storsint klappa käns för landets nöd?
Hon lägger handen på hans hjerta.
Hvad röster höjas här? Uppmanas du Af dem att kämpa för ditt folk, att hämnas Den oförrätt, det lidit har; att falla, Om så skall vara, i dess glesa leder?
JOHAN FLEMING.
Hvad fråga — och af dig!