KERN.
Jag nyss blef drifven från din närhet, flicka, Emedan jag ej ansågs värd din anblick. Mer blid än menskorna dock slumpen varit, Då den mig ställde för ditt vackra öga, Ehuruväl jag i dess milda strålar Ej bättre passar än för juli-solens En ishöljd nejd.
MATHILDA.
Har ni ej nå'nsin skådat En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster, På fälten, hvilkas frukt bränts af en frost, Som upp ur kärren steg lik krokodilen Vid nattens inbrott att sin roflust mätta?
KERN.
Mitt lif har räckt nog länge för att hinna Se allt det värsta, hvaraf jorden härjas; Och dränkt i tårar öfver det jag sett, Mitt öga blifvit skumt likt stjernans bild På dunkla insjöns botten. Men det längtar Dock outsägeligt till ljusets värma, Då denna än på jorden stundom spörjes — Ehuru den för mig der sällan funnits, Och annorstädes aldrig finnas skall.
MATHILDA.
Ni säger sannt: Er blick är vorden skum, Då ljus och värma den vill söka upp Uti min närhet. Sök den hellre dock I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll, Ditt slägte efter slägte flyttat in, När ättlingen gjorts lika husvarm der, Som ättefadern varit re'n i sekel. Ack, den, som finge dela bo med dem! Men bättre det dock varit, om jag fått Re'n hvila ut den sista natten der, Och denna morgon der mig funnit somnad.
KERN.
Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan Till grafven, då dess suck uppstiger från Ett nittonårigt hjertas rika lustgård. Men jag förstår dig: rik på lif och lycka. Du ej vill låta bördan af din rik'dom Nedfalla tung på gubben, der han stapplar Mot grafven, krökt ej blott af årens börda.