MATHILDA.
Nej! Jag är lika litet god, som lycklig.
KERN.
Då äro godhet, lycka endast ord, Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet Ifrån den mening flytt, de först betecknat. O! tag tillbaks ditt nej! och återgif Åt orden: godhet, lycka denna ande, Som finner intet rum i vida verlden, Om ungdomen och kärleken ej skänka Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt, Åt dessa främlingar från himlen fallna, Men som ej glömt sitt första hemvists lynne. Låt mig få tro, att du är god och lycklig, På det jag ej förbanna må den stund, Då jag från intets kaos vräktes till Det helvete, som jorden blefve, om Ej dessa lifvets englar mera gästa Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält.
MATHILDA.
Kan jag då det, som andra lärt sig redan, När de att andas lärde? Kan jag hyckla? Beljuga sanning, liksom lögnens yta De anletsdragen vore, uti hvilka All sanning helst sig borde kläda om? Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste, Och hittills jag den icke sakna kunnat. Men bättre, än jag trott, den måste vara, Och mästerprof deri jag aflagt nu. Jag olycksalig är, men syns Er säll. Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek I evig landsflykt, och jag tycks Er god. I fall jag än kan lära älska något, Skall det bli sveket, som utaf mig älskas, Då det tycks ega makt att lyckliggöra, Om också icke mig, så likväl andra. Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er.
KERN.
Ha re'n förnuftets fogningar då alla Ryckts lösa under spillror af min hjerna? Min tanke gitter ej att binda samman Det, som var sannt ännu, då soln stod der,
Pekar uppåt fästet.
Och hvad som månde vara sannt, när denna Sig flyttat några linier på sin bana! Få ögonblick sig hunnit byta, se'n Vårmorgon såg på dig som på en like: Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf, Så rik på fröjd och hopp att gifva andra. Och nu förnekar du din kärlek, lycka, Som brottslingen förneka ville brottet — Åtminstone för sig — om han det kunde.