MATHILDA.
Om ögonblick du talar. Tusen år Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt; Och under årens nötta vingar ligger En verld af hopp och kärlek djupt begrafven.
KERN.
Regeras verlden af en blindfödd slump? Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet, Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas? Om någon kärlek varit lycka värd, Var det väl den, som strålade ur dig, Och i hvars glans försoning tycktes gjuta Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda, Likt elementer i odödlig strid.
MATHILDA.
Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt.
KERN.
Hvad kan dock vara klarare än detta? Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud Emot en ynglings skuldra: och jag trodde Mig skåda bilden af en vänlig frid, Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen, Att torka blodet bort och jaga undan De vreda andar, hvilka länge pustat Deröfver hatets heta härjningsflammor.
MATHILDA.
Och det är Ni, som fruktar att ej finna På jorden godhet; Ni, som kan befolka Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar! Ni sett i mig ett fridens bud! — I mig: Det blinda hatets viljelösa verktyg; Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat. Jag förde med mig samma frid, som gamen Medför till gästskänk åt ett dufvonäste; Den frid, som bjuds åt Guds församling af En kula, hemgång görande i templet; Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk Utaf dess onda genius — Claes Fleming.