KERN.
Vill du dig sjelf besvika eller mig Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar. Ett ville jag dock kunna grunda ut: Hur månde sig din kärlek röja, flicka, Då sig ditt hat så tolkar, som det talte, När Flemings son slog kring ditt lif sin arm?
MATHILDA.
När Flemings — — — son?
KERN.
Ja, hvem väl annars Din hatuppfyllda blick — om du så vill — Med lika blickar mötte?
MATHILDA.
Flemings son! Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat Den syn allena, som ditt ord beskrifver. O! Haf barmhertighet med mitt förnuft, Och för att rädda detta, tag på dig Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!
KERN.
Jag lyder sanningen, och derför kan Din nyck jag icke lyda. Och om än Jag kunde det, jag det ej skulle vilja. Mitt ögas minne, lika litet som Mitt hjertas, låter från sig röfva bort Den ljufva anblick, som ditt — — hat mig bjöd, Då du, som dvalts inunder detta tak,