Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.
Försoningsfullt din hand i Flemings lade.
MATHILDA.
Har denna hand tryckt handen af en Fleming? Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund? Har detta hjerta för en Fleming klappat? Och handen, läpparna och hjertat sjönko Ej djupt uti en syndaflod af blod, På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta? Det är omöjligt! Denna synd kan Gud, Som låter dock allt ondt befläcka jorden, Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat, I svalget stukande den pligtförgätna, Som älskat sonen af sin faders bödel. — — Det var en villa af din syn, som ställde Invid min sida Flemings son. Bekänn, Skumögde gubbe, detta misstag, och Jag vill förlåta dig den ångest, du Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens Kan kännas endast som en kärleksrysning. — — —
Du tiger. — Om du hade rätt ändock! Hans vilda sorg, då jag bad honom hata Claes Fleming, jag omsider börjar fatta. Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat, Af dem, jag trodde älska mig i himlen.
KERN.
I himlens salighet släcks jordens hat, Och kärleken i jordens dunkla dalar Som stjernan strålar upp till himlens blickar.
MATHILDA.
En kärlek såsom min, lik afgrundslågan, Blott hädande emot Guds himmel sträfvar: Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.