Nej, det är endast jag och det jag gjort, För hvilka vägen till försoning stänges.
MATHILDA, missförstående hans mening.
Misströstar du, som blott mitt brott har yppat? Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått! För mig finns mer ej hem, ej anförvandter. Ut måste jag, i vida, vilda verlden! Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka, Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.
Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger. Kern qvarstannar grubblande.
Scen XII.
Kern. Carls Sändebud.
SÄNDEBUDET.
Hvart helst man vänder sig i denna nejd, Man träffar endast vänner och bekanta. Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat Ett möte än det, som beskärts mig nu.
Kern stirrar på honom, utan att svara.
Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne?