KERN.
Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg, Och hvad med detta närmast likhet eger.
SÄNDEBUDET.
Alltid densamma liksom förr: så sinnrik I ordets skarpa vändningar! Ni leker Med gisslet af satiren lika väldigt Som Jupiter med sina åskors viggar.
KERN.
Jag icke hört, att Jupiter fann nöje I leken att med egen vigg sig sarga.
SÄNDEBUDET.
Nå, nå! Visst kunna olikheter finnas Emellan Er och Jupiters person. Men deri liknar ni dock honom nu, Att en hans älsklingsvana af Er hyllas: Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild, Som väckt Er obelåtenhet? Han gynnar Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer Kanske som fordom i de sälla da'r. Då mången fager tärnas pulsar slogo Med eldigare fart, när mäster Kern Med konsterfaren hand dem varmt berörde. Men böjelsen hos eder för det sköna — De sköna borde jag ju rättast säga — Den är sig lik: den öfverlefvat åren. Måhända blickar Ni så mörkt mot mig Blott derför, att jag råkat öfverraska Vår gamle Jupiter i herdestunden Med en bland Gäas yngsta, ljufva döttrar.
KERN.
Min herre! Eder tid är utan tvifvel För dyrbar, att bortslösas under snack. — Då jag aflägsnar mig, jag Er bevisar En tjenst — den enda, som af mig kan göras.