Detta kapitel framställer striden mellan det andra verldsriket eller det medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket eller det grekiskt macedoniska, "getabocken som gick öfver hela jorden utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.

De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet att tolka profetian, nemligen:

Den præteristiska uppfattningen.

Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14 såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70 årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4 mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år 536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.

"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars "guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna, att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter profetiornas uttalande—den præteristiska;[17] vidare en föreskuggande _års_uppfyllelse under hela tiden intill änden—den historiska; och till sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden—den futuristiska. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.

Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist, till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern, d.ä. Egyptens konung, räckte i omkring sju år (171-164 f.Kr.), och under de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en del af drottning Kleopatras hemgift).

Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år 169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk: 1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri, den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att "förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter) uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)

Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2 åren).

På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin) nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr (Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede. Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste plågor och den hemskaste förtviflan.

Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus dog på våren 163 f.Kr.