Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.
Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer, för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan. 11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af tempelberget, måhända på oljoberget." (Fjellstedt.) Han skall då söka uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.
Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af 2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans första anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans andra anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna sista anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara tillkommelse.
Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda trefaldiga uppfyllelse, den præteristiska på den dåvarande tiden, den historiska under de 2500 åren och den futuristiska under de sista sju åren eller 2,500 dagar.
Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till hvars rike äfven Babylon då hörde, besegrade "konungen af södern" i slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog, som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya babyloniska rike och med kriget mot Egypten.
Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska, medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska" måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som Messias.
Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten, sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt medo-persiskt välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store—lika glänsande och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta nya grekisk-macedoniska rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä. Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet, nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt hvad sultanen får qvar af sitt rike.
Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien, och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet, troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af veckan.
Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages. Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer, hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom (666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de tusen åren."
Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra mindre perioder, nämligen: