l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år 29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på Golgata. Denna period utgjorde 434 år.
2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde, under hvilka 39 år Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! I stån alltid, emot den helige ande." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned ödeläggelsen.
Perioden från år 31 till år 70 är = 39 år.
3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket "den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes," tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet en annan. Sjelfva förödelsen eller ödeläggelsen begynte med Jerusalems förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne trampade på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru romarna endast ödelägga, hvaremot saracenerna förtrampa. Ödeläggelsens tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i 567 år.
Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet, först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år 637 e.Kr.
4. De 1260 åren af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till 1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet (liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år 4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164 f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.
De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde. Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det beläte—den förödelsens styggelse—som han skall uppställa att tillbedja, m.m.
Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12, hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på Antioki tid. Orden: "på den tiden," 12:1, sätter den saken utom alla tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga uppfyllelse under de 2520 dagarna (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och 1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många perioder af dagar (se tabell III).
Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en tidsperiod af 171 år för Israel dels af förtryck i Palestina, dels af landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr., då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden. Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand") eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då begynte de 70 årsveckorna, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra," till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14, uti deras årsuppfyllelse begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.
Rörande den historiska tolkningen af Uppenbarelseboken, mötes man strax af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna, då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr. Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel, hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att (såsom synen tyckes visa) endast "gården" utanför det tempel, som Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men ej templet sjelft.