Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar, mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos. Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den futuristiska uppfyllelsen.

Rörande den historiska tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra, inbegripa hela perioden af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt, Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.

Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260 åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä. använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp uti att utbreda sin religion.

Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på hela perioden af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus, som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen förföljda (tvärtom långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes ynnest.

Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260 åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid, men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.

Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske brunnit utan att förtäras.

De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar jordens arméer till strid mot Israel.

Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.

Att nu dessa 606 åren få sin egentliga daguppfyllelse på 606 dagar under de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 dagar ifrån det att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora segrar skola vinnas genom det egentliga kriget i himmelen, som börjar, sedan det egentliga gossebarnet—en hel frälst skara af Israel—upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."

Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan. 10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans änglar nedkastas.