Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista 1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande på oljoberget.[18]

Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt; och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.

Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna en historisk teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas dagar till Kristi tillkommelse. Underligt är, att Jesus skulle välja ut just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra, större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att just dessa sju (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln) församlingar passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga af falska apostlar m.m., såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att den hade lemnat den första kärleken. På det sättet begynner allt affall, både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor, som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet betyder folköfvervinnare. Detta begär efter prestvälde hatades af församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig hata det.

Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den första kärleken, hvarifrån de "fallit", var de stora förföljelserna uti det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller Smyrna-församlingen syftar. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje århundradet." Vi läsa i den tionde versen om tio dagars vedermöda. Nu veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd tydligt syftar.

Sjelfva namnet Smyrna betyder bitterhet, och i sanning var det en bitter tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter, pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast intill döden", heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus, som varit "död," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar, skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet om lidande, fängelse, pröfning, som förekommer i detta bref, syftar mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.

Den tredje församlingen var den i Pergamus, hvilken synes beskrifva för oss övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid (som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och "nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam eller Bileam? Svar: en profet, lejd af en hednisk konung att profetera, en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till, huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga prelater, biskopar och ärkebiskopar, tillsatta och med stora löner underhållna af den verldsliga regeringen. De predikade godt i predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos. 24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.

Namnet Balaam betyder folkuppslukare. Och då vi se, att denna lära gick hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat. Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte nu att på detta sätt uppbyggas.

Vägen var nu öppen för den fjerde eller Tyatira-församlingen, som målar för oss den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess oerhörda lastbarhet och elände. Kristus är icke nu längre den mest framstående personen, det är en qvinna, "den qvinnan Isabel." Den falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som hade den verldsliga magten, så styrde den katolska skökan en tid de flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem och afkunnade bannlysning öfver land och folk.

Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter, men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex. hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter i mängd blifvit underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära innehåller djupheter d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant för satans djupheter. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder "smutshög" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "de öfriga i Tyatira; så många, som icke hafva denna lära." En del (gren) afsöndras nu, som Herren erkänner för sin församling.

Härmed komma vi nu in på den femte eller Sardisförsamlingen. "Sardis" betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna. Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som var (kursiveringen är af oss) utsatt för verldsmaktens qväfvande inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med dess Isabel hafva en bild af den romerska."