"Såsom saker till förräderi."
Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en tjenare på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning. Misstanke var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu till öfverflöd i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och andra konungens anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det hans afsigt varit, att stifta myteri på flottan.
Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe afbröt honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt försvaras. Har ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag kan villfara?"
"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag har derföre blott en bön: låt mig få dö snart."
En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe sjelf kände sitt öga fuktas.
Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att han önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig mången väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista helsning, bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död, och säg henne att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta, som alltid varit så varmt för mig. För ock en sista helsning till jungfru Katharina Fleming, säg henne att jag villigt går i döden för hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att ombesörja, utan vill blott tänka på evigheten."
Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin ende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.
XXIX.
Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på ord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon undergifvenhet emot hertig Carl.
Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig och orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen Klas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i alla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne å ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å andra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan undfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till honom: "Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger." Och åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök, att genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung. Likasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår från din otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs, skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men Stålarm endast fördubblade sin verksamhet.