Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der använda officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad hjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så snart som möjligt aftåga.
Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen vände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många andra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom enskildt tillhörande gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd att få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt uppehälle.
Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades, förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.
I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.
Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför honom på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid att de erlägga sin skatt."
"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande i papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade gåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet. Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig."
Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han brummade för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne. Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan."
"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad menar du om att åter lemna Finland?"
"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, och", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der borta."
Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå sade han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade Fleming drömmande.