"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"
I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att möta sin oväntade gäst.
"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka eder."
Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig sjelf: "Hade jag honom blott väl borta härifrån."
"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.
"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt. Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."
"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?"
"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att beställa."
"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara. Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens slott och land."
Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, som dem af hertigen kan förestå."