Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre, det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så, så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta från min plats."
Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.
Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel?
Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig kamp för sin konung.
XXX.
Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.
Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom
meddelade nyheterna."
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att dagtinga.