Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för deras härtills konungen bevisade trohet.

Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom skulle göras.

Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.

Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för faran, så vidt möjligt.

Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick man äfven snart höra.

XXXI.

Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla hemmanet.

Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut.

Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna bli fara för hans lif?"