"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika. Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.

"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."

Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag frågar om herr Erik."

"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han: 'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin far."

Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."

"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo?

Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.

Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.
En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.
Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"