Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han lyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.

Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.

Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills gått henne i händer.

Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all sin styrka.

Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.

Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November
plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig
Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.

Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret? Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? Tusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.

Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far." "Barn", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej var större än att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.

Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock kunna urskilja konturerna af föremålen.