Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg.
Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i mörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: "Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit. Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman."
Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det slappes ur handen.
Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin dag tillsamman i sitt säkra gömställe.
XXXIII.
På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring, att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse, och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.
Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig, för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren, och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara.
Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.
Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka. Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde.
Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren.