Fångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, det fången hade aflidit under natten.
Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda, hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något skäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde, och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.
XXXIV.
Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta fattigdom.
Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla."
Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland."
Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade: "Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt och skänka dig lif och frihet."
"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande land."
"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre vördar du mig icke med tvänne knän?"
Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud och min konung sparar jag denna vördnad."