Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra gerningar i en annan verld."

Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började nu:

'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.

'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta. Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin lägerstad, efter som mig kan undtvara.

'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.

Eder ödmjuke son hafver jag varit.

Johan Fleming.'

Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och att du må berätta dem om mina sista stunder."

XXXV.

Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka, unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga.