Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin far.
"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom henne.
Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.
"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.
"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig som han — han — hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som måste gråta efter honom, lika bittert, som… åh…"
"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"
"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter blod, men detta blef dock för mycket."
Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han."
Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.
"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"