"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd! Sannt var det ock, att jag ej det var."
"Nå, hvart tog du sen vägen?"
"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, och jag fick ingen ro förr."
"Nå, hvarföre kom du inte?"
"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa er, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet, och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag hade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som brunnit."
"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården i skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara munväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som ville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare masta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som dräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej hade att hoppas er förlåtelse."
"Nå, hvart ernade du dig nu?"
"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter."
"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som ingen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen förråder mig."
Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt opp. "Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder och tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone råd att bestå mig herre."