"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket att jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man ingenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar."
"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en tid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre herr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild emot mig, utan tag mig i er tjenst."
"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade herr Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag kan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som ingen olönt lemnar."
"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få stadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde henne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, att ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde honom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag nu fråga, hvart J ernen eder?"
"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu landet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så vore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört och så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända till sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så mycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en bondqvinna."
"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, att dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade Pitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp."
"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?"
"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, men Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så gjorde de som gökungen."
"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?"
"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som honom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att det med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen plundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och gick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp nybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och så fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta af onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud och godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara så god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond."