Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd.
XXXX.
I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, "tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på besök till sin brud."
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta opp henne, icke lär han få henne så snart."
"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.