"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte sen heller."
"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.
"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes käraste."
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek, tillintetgjort hennes framtid, och dock — icke ville hon vålla honom sorg! — "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej, nej!"
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.