Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i längden."
"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva der i ödemarken?"
"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta, sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. "Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden."
"Jag följer med, mor."
"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje."
"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."
"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre farliga tider för far."
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."
"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro för en sjuk."