"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.
XLI.
Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.
"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.
Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation hvilade deröfver.
Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af en skymt af vemod.
Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.
"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke han glädjas deraf?" En klar tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter väcka dessa minnen."