"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig glädje."
"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."
Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo med ett kronans skepp."
Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?"
"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."