"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk."
Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en utfärd på morgonstunden.
Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: "förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf."
"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans lurfviga pels!"
"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."
V.
"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en backe.
"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."
"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson, unge herr Enevald Fincke."
"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."