Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.
"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.
"Skjuta till måls på honom."
"Kasta in honom i huset, i bästa brasan."
"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika förslag hördes från flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på herrars funder, än vi bönder."
"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst göra af med honom. Död hund biter ingen."
"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre."
"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan."
Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem från förtryck, om de skona eder?"
"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan."