"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre."
Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder.
"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i denna by."
Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.
Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar."
"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta ville han dock ej.
VI.
"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå inte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet."
"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.
"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"