"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.
"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"
"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i skrik och snyftningar.
"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.
Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma. Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en molnsky, de äro så många."
"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl veta ha respekt för folk." Emellertid syntes hon ej vara så alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats.
"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns." Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han skulle företaga sig.
Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Följ mig, jungfru, jag vill försöka att föra er härifrån." Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han: "Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig."
"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor."
"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i säkerhet." Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. "Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl dit?"