Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.
"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?" frågade en bonde.
"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat."
Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns vindsstegen?"
"Här."
"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er."
Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han lofvat, rädda hennes mor?
"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne."
Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll afsvimnad.
När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen. Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet." De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast Enevald.