Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. "De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en röst.
"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som harbrännor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen, klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.
"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet."
"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.
"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. "Siså, nu ser här folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.
En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde deras nödrop.
Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons fröjd.
"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat nidingsdåd.