VII.
När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig dröm.
"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.
Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne. Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös.
Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras armar.
"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda", och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, "se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning döda."
Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.
Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen, tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta spår.
Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.
"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan. Det är säkert det."