Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne."

Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: "Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne utöfva det här?"

"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara jungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all vördnad för biskopen."

Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som Brita Oxe.

Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit hindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge."

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi."

Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege sig för att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses.

I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke och kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran."

"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades undkomma de vilddjuren."