"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."
"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra tjenare, kommo de utan skada från leken?"
"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga öfver."
"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra för honom."
"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar."
"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."
"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag hela det ena skåpet fullt med linne."
"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"
"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."
"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"