"Så J kan fråga."

"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."

"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag ock mera van vid."

"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har."

"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått till katholska läran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser."

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut. 'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.' Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"