"Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage såsom 'Tavastfröken', så beredde mig dock min lilla mine ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."
På begären fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.
Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i vad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara annorlunda. De der beskärmelsema se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga censurens ögon.
Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till. Sägnerna i en familjekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.
Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af saknad och bekymmer, sökte förströelse i, dess omordnande. Jag sänder det nu till dig.
Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon annan.
Din…
SIGRID LILJEHOLM.
I.
Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter.