Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och till hälften nedfallen i grus.
Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är detta din härlighet!
Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin förstörda boning?
Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.
"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders, sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjänarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter."
Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på hvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid bad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.
Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder har lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville förkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. Jag har suttit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den tid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter, vara… Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att icke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."
Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.
Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick, sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare nu åter."
"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna bättre vård."