"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet skall ges till spillo."

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker."

IX.

Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren, deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och det sägen J så lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock alla lika."

"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant fremmande."

"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här, alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs."

"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."

"Och du tror sådant dumt prat, mor!"