"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt."
"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med."
"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på Tannila?"
"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går."
"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden."
Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp, byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något, men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.
Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han räckande henne handen. "Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes."
Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt slagen qvar. "Nå för gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och matens framställande.
Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.
Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"