"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något bestämdt."

"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"

"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är dock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon säger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning."

Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld af desse ogerningsmän."

"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!"

Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn", sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon sade några ödmjuka ord.