I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af ifver.
"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är."
"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar mig vara."
Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant stod nu icke att fås.
Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om.
Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man laga mat, när det icke duger åt folk."
"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."
"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."
X.
Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i konungens tjenst.